Mitt liv som Bert

Funderar på om jag ska gå och lägga mig eller om jag ska läsa en bok först. Inatt somnade jag inte förrän kl 02.30 och var därför väldigt trött när jag steg upp i morse kl 5.30. Jag gjorde misstaget att gå och lägga mig trots att jag egentligen inte hade hunnit bli speciellt sömnig. Ikväll ska jag därför inte ha så bråttom i säng.

Fick en bok i julklapp, Mitt liv som Bert, som jag ska läsa nu. Kan nog säkert vara en intressant bok. Bertan är onekligen en väldigt speciell person som man inte kan annat än le åt. Antingen älskar man honom eller hatar honom, själv diggar jag honom skarpt. Det verkar vara en mycket ärlig person som faktiskt bryr sig om människor, vilket många har svårt att tro.

Sedan måste man ju beundra hans talang när det gäller att driva saker framåt. Det är en praktisk person som får saker att hända. Han är en av de entreprenörer man pratade så mycket om under valrörelsen.

Det bidde politik istället

Jag sitter och funderar på vad jag ska skriva om. Egentligen tänkte jag skriva om en mycket tragisk händelse som inträffade den 3 december 2006, men jag känner att jag inte orkar det ännu, känner att det är för nära inpå, känner FÖR starka känslor. Trodde att skrivandet kunde vara ett sätt att bearbeta sorgen på, men det går inte, det får bli längre fram.

Istället hoppar jag över till politik. Det har ju varit val i sverige och vi har äntligen fått en ny regering. Ja, jag röstade faktiskt borgerligt, vill dock inte avslöja exakt vilket parti. En ny regering som har rivstartat med stenhårt jobb för att driva igenom det dom lovade inför valet. Det jag inte förstår det är hur förvånade alla människor är över förändringarna som skett eller kommer att ske. Har inte folk fattat vad dom röstat på? Alliansen sa ju under hela valrörelsen att dom tänker arbeta för en mer jobbskapande politik, att dom tänker höja avgiften till a-kassan och att ersättningsnivåerna kommer att bli något lägre samtidigt som man kommer att sänka skatten på arbete. Allt för att det ska löna sig att arbeta. Parallellt med detta vill man förenkla och förbättra för företagen genom sänkta arbetsgivaravgifter så att de motiveras att börja anställa människor igen. Denna politik kan ju inte komma som någon överaskning för någon, ändå klagar folk på hur eländigt det blivit, även en del som röstat blått. Det mest egendomliga är att man klagar innan man vet hur resultatet kommer att bli. Den 25 januari kommer alla som har ett arbete att få lägre skatt, då kanske det klarnar lite för folk att det här inte blir så tokigt iallafall. Det jag själv tycker ska bli mest spännande att följa är om regeringen verkligen klarar att få fram alla de jobb som dom har lovat innan mandatperioden är över. DET kommer att bli avgörande för framtiden.

Äntligen hittade jag hem

Äntligen kom jag på lösenordet till min egen blogg. Har suttit i två timmar nu och provat med massa tänkbara lösenord och användarnamn utan att lyckas speciellt bra. Men nu, äntligen, skönt !

Detta är ju om något, ett tecken på att jag varit frånvarande för länge :) men nu är jag tebax back in town.

Slut på semestern

Glider in en snabbis innan jag kvistar ner till affären. Måste köpa lite mat för kylen är nästan tom. Jag lovade att jag skulle skriva vad jag gjort på semestern, men har för mycket ågren för att semestern är slut, så jag kan inte skriva just nu. Jag lovar, det kommer... den som väntar på nåt gott...

Ett kärt återseende

Nu var det väldigt lång tid sedan jag var här på min Blogg. Det var vid ungefär den här tiden förra året som jag startade bloggen och i oktober -05 gjorde jag min senaste uppdatering. Jag vet, jag borde skämmas, jag är ingen bra bloggare den saken är säker. Hur som helst så är jag här igen och har fått tillbaks lite skrivlust efter ett långt uppehåll. Sitter just nu och räknar ned dagarna inför den stundande jobbstarten. Ja, suck, nu är det bara två dagar kvar på min semester och det knyter sig i magen när jag tänker på hur fort tiden gått under dessa fyra veckor.

Hur som helst så tycker jag det är roligt att ses igen och jag återkommer med lite info om vad jag har gjort på min semester. Bl.a har jag varit på Gotland under Almedalsveckan igen vilket var hur kul som helst. Vi skrivs snart igen...

//Peppe

Vägning V 42 - upp 1,4 kg

I tordags träffades vi i tjockisklubben efter en veckas förskjutning pga av älgjakten. Nu var det faktiskt många som hade gått ner. Rekordet slogs av PS som faktiskt gått ner hela 3 kg sedan förra vägningen för 3 veckor sedan. Till saken hör att han dessförinnan legat ganska stadigt på samma vikt, vilket gjorde oss alla förvånade. Han hade inte motionerat speciellt mycket mer än tidigare. Däremot hade han slarvat med maten senaste tiden, vilket kanske inte är så bra. Känns ju iofs skönt för mig, att man inte är ensam, även om jag tvärtom bara går upp i vikt när jag slarvar.

Jag hade återigen gått upp - 1,4 kg - till 128,4 kg.

Jag var inte så förvånad men det var pinsamt att behöva förklara mig inför gruppen. Visst är det roligt när chefen misslyckas, det tyckte nog de flesta, men med glimten i ögat givetvis.
Jag ska försöka komma igång med de rutinerna jag hade innan semestern. Då fungerade det bra, jag gick ned ca 1 kg per vecka, vilket är bra för mig. Inte för fort, utan stilla och långsamt, så att jag hinner med.
Då åt jag bättre på dagtid så att jag inte var så hungrig på kvällen och försökte åtminstonde komma mig ut på en promenad per vecka.

Jag ska försöka att under året få hit vår sjukgymnast på företagshälsovården. Tänkte att han ska få ha en föreläsning för oss i tjockisklubben om kost och motion, som han är expert på. Tror det behövs något sådant nu på hösten då det mesta känns lite besvärligare än på sommarhalvåret.

Grymhet utan gräns

Läser just nu "Utan nåd - grymhet utan gräns", en bok av Pelle Svensson, fd försvarsadvokat. Han berättar om trippelmordet i Åmsele. Den bisarra sanningen om mordnatten då Juha Valjakkala brutalt mördade familjen Nilsson, pappan, mamman och deras son Fredrik 15 år. Hur han tvingade ner både pappan och pojken på knä och dödade dom med ett skott i huvudet från ett par meters håll, med ett avsågat hagelgevär. Hur han senare slog ihjäl mamman som råkade komma till området efter hon hört de två skotten och anat det värsta.

Upprinnelsen till denna tragiska händelse är en cykelstöld. Juha och hans flickvän själ en cykel och råkar hitta den hos familjen Nilsson. Fredrik 15 år, som varit på sin första ungdomsdans råkar vara vaken där på natten, kl 02.00, och upptäcker "tyvärr" tjuvarna och springer in och väcker pappan. Pappan och sonen hoppar in i bilen och förföljer tjuvarna. Efter några kilometer hittar dom cykeln men nöjer sig inte med detta utan fortsätter letandet i syfte att fånga in tjuvarna.

De trodde ju bara det var en simpel cykeltjuv... Inte en bestialisk mördare...

Den stora frågan Pelle Svensson ställer till läsaren och säg själv är: Ska de värsta brottslingarna som dömts till livstids fängelse kunna få nåd? Kan vi nånsin förlåta det oförlåtliga?

Nu går vattnet

Hurra ! Nu har jag vatten igen. Idag var rörmokarn här och fixade felet. Vad skönt det är att ha ett normalt liv igen efter två dagar med vattendunkar och provisorisk toalett.

Det blir ingen vägning den här veckan. Halva personalen är på älgjakt så vi tar det nästa vecka istället. Tur var väl det för min del, eftersom jag fortfarande inte har fått nån ordning på mina mattider och överhuvudtaget vad jag stoppar mig.

Såg kommissionen ikväll. Måste säga att den blir bättre för varje avsnitt, även om det förmodligen är väldigt överdrivet och tillspetsat. Jag diggar Helge Skog, han är cool och utstrålar trygghet och förtroende.

Tack för nu...

Handikappad utan vatten

Idag har min vattenpump gått sönder. Det började med att vattenpumpen hördes som en kulspruta och sedan dog allt. Nu kommer det inget vatten ur kranarna. Det bara droppar lite sporadiskt. Tänk vad handikappad man är utan vatten. Jag kan inte göra mat, jag kan inte duscha eller tvätta mig, jag kan inte tvätta golven, jag kan inte använda toaletten.

Sitter och väntar på att min hyresvärd ska komma och förhoppningsvis hittar han någon enkel lösning på problemet. Det är bara att hålla tummarna.

Har jag vatten till i morgon så är jag helt nöjd, för då kan jag iallafall få mig en dusch innan jobbet :)

Snacka om ätstörningar

Å Herre gud. Det är inte konstigt att jag går upp i vikt. Mina matvanor är ju under all kritik. Igår åt jag två pizzor. En på eftermiddagen och en kl. 24.00, därimellan åt jag bara massa godis och snacks. Ingen frukost, det äter jag aldrig. Det här är inte normalt.

I morse när jag vaknade stoppade jag i mig några Tutti Frutti Sour det första jag gjorde, innan jag tog min morgonsnus.

Hmmm... detta är inte helt normalt. Får nog söka för det här. Suck !

Ska försöka bättra mig resten av dagen. Har iallfall riktig mat i kylen som jag kan göra i ordning sedan, FAN, jag måste skärpa mig.

Har hon blivit helt galen?

- "Det är skrämmande att inte Anna Linds mördare fick ordentlig hjälp för sina psykiska besvär då han sökte hjälp. Då kanske det inte hade hänt?"

- "Det är tragiskt att "Olle i svängen" inte kan jobba och bidra som alla vi andra pga att han är psykiskt sjuk. Nu måste han leva på samhället, på våra skattepengar."

- "Vad konstig hon är, vad konstigt hon beter sig. Har hon blivit knäpp? Har hon blvit helt galen eller vad är det frågan om? Bäst att gå undan, så ringer vi polisen istället"

Jag trodde faktiskt att insikten och förståelsen för psykiskt sjukdom hade blivit bättre i vårt land på senare tid, men så är det nog inte iallafall.
Man hör ofta kommentarer från vanliga människor i stil med citaten ovan, vilket ju kanske borde göra oss mer hoppfulla?

Men jag är inte mer hoppfull nu, än vad jag var för 15 år sedan. Trots att man pratar som OM man förstod och accepterade psykisk sjukdom, så lyser sanningen och den fördömmande attityd som alltid har funnits, igenom. När det väl gäller så försvinner förståelsen och empatin. När någon visar symtom på att må psykiskt dåligt så ratas personen och blir helt ignorerad.

Det finns så otroligt mycket fördommar, det finns så otroligt mycket feghet hos vanliga människor som gör att politikerna med gott samvete kan prioritera bort resurser till psykiskt sjuka, trots att dom i valtider gärna pratar vitt och brett om hur viktigt det är att ge tillräckliga resurser till dessa människor. Psykiskt sjuka människor protesterar nämligen inte, för dom orkar inte, eller vågar inte. Dom skäms för sig själva. Dom är inte "normala".

Psykiskt sjuka behandlas som något som katten släpat in !

"Svensson" måste lära sig att psykisk sjukdom kan drabba vem som helst, oavsett klasstillhärighet, oavsett uppväxtförhållanden, vem som helst... till och med Svensson själv.

Politikerna måste inse att samhället har mycket att tjäna på att tillsätta resurser till dessa grupper så att man på ett tidigt stadium kan fånga in människor med mentala problem så att de inte "hinner" utveckla grav psykisk sjukdom.

Sjukvården måste skärpa sina rutiner gentemot anhöriga och ta vara på deras kunskaper för att underlätta och förbättra behandlingen av den sjuke... på ett så tidigt stadium som möjligt.

För att inte tala om vad de behandlande läkarna borde...

Vägning V. 39 - upp 1,5 kg

Idag hade vi möte igen med tjockisklubben på jobbet. Vi är 20 personer som gått samman för att försöka inspirera och motivera varandra att på olika sätt gå ned i vikt. Klubben har varit igång sedan ivåras och visat väldigt bra resultat för i stort sett alla deltagarna. Sista vägningen, innan vi gick på semester hade vi totalt gått ned drygt 30 kg om man slår ut det på alla deltagare. Vägningarna efter semesterperioden har dock varit sämre, med ganska många som enbart gått upp, men inte så förfärligt mycket.

Idag hade jag gått upp 1,5 kg sedan förra vägningen för två veckor sedan, vilket jag kände på mig eftersom jag unnat mig både det ena o det andra på Cypern. Nu är det två veckor kvar till nästa vägning och jag ska försöka komma igång med motionerandet (långa promenader)igen och framför allt förbättra mina mattider som är den stora boven till mina viktproblem.

Nu väger jag 127 kg vilket trots allt är bättre än de 134 kg som jag vägde när vi startade tjockisklubben. Man måste tänka positivt, jag kan flyga, jag är inte rädd...

Back from Agia Napa

Ursäkta min långa frånvaro på bloggen. Har tyvärr inte hunnit att göra så många inlägg som jag hoppades när jag startade den. Får bli bättring på den fronten.

I fredags kom jag hem från en veckas semester på Agia Napa i cypern. Det var helt underbart att komma från väggarna hemma ett litet tag. Det är konstigt att man måste flyga till ett annat land för att helt kunna koppla bort alla bekymmer på hemmaplan.

Med 27 grader i vattnet och 32 grader i luften kunde man inte annat än att njuta. Det var nästan på gränsen till för varmt faktiskt. Tur att vi denna gång fixat AC på rummet, annars hade det blivit olidligt.

Vi åt gott varje dag trots att maten faktiskt inte är billigare än i sverige. De första dagarna provade vi på cypriotiska rätter i form av bland annat Meetze, ett smörgåsbord med 20 olika maträtter som kan avsmakas. Allt var inte gott, bl.a. hade bläckkfisken en väldigt äcklig konsistens även om smaken var helt okey. Mina favoriter blev Hallomi, som är en grillad getost, och tsatsiki, en slags goja som passar väldigt bra till kött.

Party, party, party. Å herre gud vad vi festade. Varken jag eller K är normalt sett några partykillar. Vi festar loss rejält endast max en gång om året. Men den här veckan var det fest precis varje dag... eller snarare natt. Vi startade varje kväll vid ca 21 tiden och höll på fram till kl 06.00 på morgonen. Oj,oj,oj, det tog minst två dagar, från det att vi kom hem, tills dess man började komma tillbaks till värden. Nu har vi festat för flera år frammåt *ler.

Men, det var kul, jäkligt kul, och jag längtar redan till nästa resa. Då ska vi också försöka uppleva lite sevärdheter, vilket vi inte hann med den här gången.

Tack för nu...

Makten framför allt

På ytterst diskret volym hörs Stefan Anderssons Kamomilla Strand från högtalarna. Värmesljusen på bordet fladdrar till då och då, av små vindpustar från altandörren som står på glänt. Jag sitter, som vanligt, i min mjuka och goa skinnfåtölj och läser "Makten framför allt", en antologi om Göran Persson.

Lena Smedsaas beskriver i sin berättelse om Perssons syn på journalister. Hur han medvetet väljer vilka medier och vilka journalister som är favoriter och därmed får tillgång till statsministern. De som inte kan räknas till Perssons favoriter har däremot betydligt svårare att ens få ställa några frågor. Persson ignorerar dessa journalisters frågor och visar öppet en nedsättande och spydig attityd.

Persson har kontroll. Inte bara stenhård kontroll över sina egna statsråd som vi har hört många gånga tidigare. Han kontrollerar och styr också massmedia på ett oerhört skickligt sätt.

Det gäller tydligen att som journalist försöka skapa en bra relation och en trevlig atmosfär till Persson för att överhuvudtaget kunna utföra sitt jobb.

Hur mycket påverkar detta den kritiska granskning av Persson och regeringen som måste finnas i ett öppet och demokratiskt samhälle?

Är jag feminist?

Idag känns det bättre. Har fått lite distans till gårdagens tråkiga händelse och ser nu ljusare på tillvaron igen. Ibland åker man på bakslag, ibland åker man på en och annan snyting, det tillhör väl livet. Det viktiga är att reflektera över vad som hänt och förhoppningsvis lära sig något av det och sedan gå vidare med en ny erfarenhet.

Här om dagen var jag inne och gjorde diverse inlägg på några feministsajter som efterreaktion på Kristina Axén Olins förslag om tvångskastering av våldtäktsmän. Måste säga att jag tycker det är ett korkat förlag som egentligen inte leder någon vart. Däremot uttalade jag mig om att jag tycker det är viktigt att även våldtäktsmän får tillgång till vård vid behov. Dock menar jag inte att detta skall ske på bekostnad av behövliga insatser till hjälp för utsatta kvinnor, vilket feministerna ville tolka mitt inlägg som. Jag menar heller inte att det är en prioriteringsfråga för "kvinnorörelsen" vilket man trodde, utan snarare en fråga för alla de "feministiska" politiker som är satta att tilldela resurser till vård och omsorg.

Jag tycker de feministiska resonemangen har fått alldeles för stort utrymme i vår vardag, såväl i media som inom politiken. Det har gått för långt. Man snärjer bara in sig i en massa flummerier som inte vanligt folk förstår. Kanske är jag dum eller åtminstånde okunnig på området, men om man inte kan förklara på ett mer pedagogiskt sätt så att vanligt folk begriper så är det väl något som är fel?

Fan, jag kan inte stava till det, men vad är det patrialkala samhället och den där strukturella könsmaktsordningen för något egentligen? Visst, det råder förmodligen nån form av felaktig struktur i vårt samhälle, men det blir så luddiga begrepp när man pratar i dessa termer som bara krånglar till det. Risken är att "luddigheten" till och med motverkar sina egna syften och "skrämmer" bort andra effektiva och konkreta förebyggande åtgärder som kanske kan råda bot på vårt ojämnställda samhälle.

SJÄLVKLART tycker jag att kvinnor skall ha samma lön som män för likvärdigt arbete.
SJÄLVKLART tycker jag att vi måste göra allt vi kan för att förebygga mäns våld mot kvinnor, såväl fysiskt som psykiskt våld.
SJÄLVKLART tycker jag att vi måste jobba för att kvinnor får tillträde till chefsjobben med "makt", ansvar och befogenheter. Det behövs mycket mer av "kvinnliga" värderingar/åsikter i dagens ledarskap. Det skulle uppskattas av både kvinnor och män. Dock ska dessa kvinnor inte kvoteras in på ledande positioner. Det ska istället ske den "naturliga" vägen genom ökad kunskap och insikt om dess fördelar hos bestämmande rekryterare.
SJÄLVKLART föstår jag att man i analysen ska ta hänsyn till strukturella mönster för att identifiera orsak och samband,

MEN för i jösse namn, vi måste väl nån gång ta oss ur analysfasen och komma till skott med nån form av lösning? Det tror jag egentligen alla vill. Men då måste "ni" SLUTA MED ATT KRÅNGLA TILL DET SÅ FÖRBANNAT.

Är jag feminist?

Ett smärtsamt farväl

Det har varit en lång, trist och lite ledsam arbetsdag. De första timmarna blev det egentligen inget vettigt gjort. Arbetskollegorna avlöste varandra med att komma in och småprata med mig om stort och smått. Klockan 10.30 avtackade jag J som har jobbat hos oss i hela 34 år. Vi hade samlat ihop till en fin flaska Whiskey och en blomma från oss på kontoret som jag överäckte till honom samtidigt som jag tackade för alla fina, trevliga, roliga år tillsammans med honom. J är verkligen en speciell personlighet och en oerhört duktig yrkesman. En människa som alltid visar sin bästa sida med glada tillrop, historier och skratt som får den mest sure på gott humör.

Anledningen till att detta farväl kändes så smärtsamt var att det inte var en "vanlig" avtackning. J gick inte i pension idag, han är bara drygt femtio år. J har valt att säga upp sig. Främsta skälet var att han var missnöjd med sin jourersättning och den överenskommelse som träffades vid vår senaste löneförhandling mellan det lokala facket och företaget. Andra faktorer spelade givet vis också in, men eftersom jag representerade företaget i denna förhandling så känns detta personligen som ett misslyckande för min egen del. Ett stort nederlag för mig och företaget.

Resten av dagen fortsatte som den började, inget vettigt gjort mer än att samtala om dagens händelse med kleti och pleti. Med gubbarna på golvet, som ju fick vatten på kvarn och med VD:n som precis som jag, kände stora olustkänslor efter vår avtackning.

Var hemma från jobbet klockan 17.00, gick direkt till soffan, drog filten över mig, somnade, och vaknade inte förän nu, klockan 23.30. Ska nu, efter min bloggning, förflytta mig till sovrummet och försöka somna in igen.

Hoppas det känns bättre imorgon.

Svårt att blogga

Måste säga att det är väldigt svårt att hålla igång en levande bloggsajt. Trodde nog inte det från början. Det svåraste är egentligen att få tid till att skriva, eller rättare sagt att TA sig tid till att skriva. Därefter är det att skriva något som är intressant för andra. Har dessutom lite halvtaskig fantasi känner jag. Sedan är det svårt att veta vart man ska lägga gränserna. Jag tänker på hur mycket man ska utelämna sig själv och andra i sin närhet. Jag får nog fundera på det här ett tag till :)

Undra om det är någon överhuvud taget som är inne på min blogg? Om det är det får ni gärna ge mig lite tips :)

Fiasko för Stefan Holm

Stefan Holm misslyckades totalt i höjdhoppsfinalen under söndagen. Det syntes på ett tidigt stadium att han inte hade "det där" i sig. Han saknade flyt i hoppningen. Visade ingen explosivitet på det sättet han brukar göra. På det stora hela en mycket dålig höjdhoppsfinal där endast en person kom över 1,32. Det sämsta resultatet i ett VM någonsin.

Svenska framgångar i Friidrotts VM

Det här är ju inte klokt. Vilken otrolig framgång vi har genom de svenska tjejerna i friidrotten. Att Kajsa skulle plocka guldet var ju inte helt osannolikt, men på det sättet som hon gör det är ju fantastiskt. Att dessutom Green klarade bragden att toppa formen lagom till sitt första VM, klara nervpressen och sätta personligt rekord med ett VM brons som följd, är HELT osannolikt starkt gjort.

Oj oj oj vad fel jag hade...

Hej igen...

Jag hade så fel det gick att ha angående Carolina Klufts VM-form. Hon var i allra bästa form. Dessutom så berodde nog den halvdassiga insatsen i höjdhoppet på den onda foten. Men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Hon var i fin form, och hon gjorde en strålande insats, kanske den bästa hittills.