Idag har jag varit hemma från jobbet pga magsjuka. Det började först med lite magsjuka light i söndags vilket gjorde att jag trodde det var något olämligt jag ätit, men sedan blev det värre och värre under måndagen och i natt har jag kräkts som en kalv.
I detta nu har jag faktiskt inte spytt på några timmar, men jag har heller inte vågat äta något ännu. Vi får se vad som händer efter det? Bara jag inte spyr under natten eller i morgon så kommer jag att åka till jobbet även om jag har kvar diarren. Eller finns det fortsatt risk för att jag smittar ned mina arbetskompisar?
tisdag, augusti 21, 2007
måndag, augusti 13, 2007
Hårdare tag mot utbrända?
Måste säga att jag är kluven till Socialstyrelsens nya riktlinjer för sjukskrivning av personer med utmattningssyndrom och depression. Är detta ytterligare ett exempel på hur regeringen nu stramar åt för alla människor pga att vissa har utnyttja systemet.
Jag är medveten om att något måste göras, men är tveksam på om inte detta trots allt är i tuffaste laget. Jag är framför allt rädd för att människor som verkligen är sjuka och som behöver en sjukskrivning för att återhämta sig nu ska vägras detta och istället tvingas tillbaks till jobbet utan pardon.
Enligt DN:s artikel står det att måttlig eller allvarlig depression även fortsättningsvis ska vara tillräckligt för sjukskrivning i 3-6 månader. Lindrig depression ska dock ej kunna generera sjukskrivning vilket kanske är riktigt? Man får nog pallra sig iväg till jobbet även om man är lite deppig eller ledsen.
Vad gäller utmattningssyndrom kan en person endast sjukskrivas om hon eller han har betydande sömnsvårigheter och då initialt 3 veckor, och efter etablerad åtgärdsplan gradvis återgång i arbetet inom 12 veckor.
Om läkarna med hjälp av dessa riktlinjer kan urskilja de verkligt sjuka från bluffsjuklingarna (som stannar hemma för att de har fått en buse i näsan) så är det här ett bra förslag. Jag ställer mig dock tveksam till om så blir fallet?
Framför allt är jag rädd för att allmänheten, gemene man, efter detta kanske kommer att göra egna tolkningar att all psykisk ohälsa är flum, inbillning, ingen riktig sjukdom. Det kommer isåfall göra livet ändå kämpigare för alla de människor lider alla helvetes kval och som redan idag har stora problem med att få acceptans för sin sjukdom och känna delaktighet i samhället.
Jag är som sagt kluven inför detta, jag vet inte exakt vad jag ska tycka om förslaget ännu. Dock tror jag generellt sett att korta sjukskrivningar med gradvis återgång i arbetet, kombinerat med annan rehabilitering, är positivt i de flesta fall... för de flesta människor.
Jag är medveten om att något måste göras, men är tveksam på om inte detta trots allt är i tuffaste laget. Jag är framför allt rädd för att människor som verkligen är sjuka och som behöver en sjukskrivning för att återhämta sig nu ska vägras detta och istället tvingas tillbaks till jobbet utan pardon.
Enligt DN:s artikel står det att måttlig eller allvarlig depression även fortsättningsvis ska vara tillräckligt för sjukskrivning i 3-6 månader. Lindrig depression ska dock ej kunna generera sjukskrivning vilket kanske är riktigt? Man får nog pallra sig iväg till jobbet även om man är lite deppig eller ledsen.
Vad gäller utmattningssyndrom kan en person endast sjukskrivas om hon eller han har betydande sömnsvårigheter och då initialt 3 veckor, och efter etablerad åtgärdsplan gradvis återgång i arbetet inom 12 veckor.
Om läkarna med hjälp av dessa riktlinjer kan urskilja de verkligt sjuka från bluffsjuklingarna (som stannar hemma för att de har fått en buse i näsan) så är det här ett bra förslag. Jag ställer mig dock tveksam till om så blir fallet?
Framför allt är jag rädd för att allmänheten, gemene man, efter detta kanske kommer att göra egna tolkningar att all psykisk ohälsa är flum, inbillning, ingen riktig sjukdom. Det kommer isåfall göra livet ändå kämpigare för alla de människor lider alla helvetes kval och som redan idag har stora problem med att få acceptans för sin sjukdom och känna delaktighet i samhället.
Jag är som sagt kluven inför detta, jag vet inte exakt vad jag ska tycka om förslaget ännu. Dock tror jag generellt sett att korta sjukskrivningar med gradvis återgång i arbetet, kombinerat med annan rehabilitering, är positivt i de flesta fall... för de flesta människor.
söndag, augusti 12, 2007
Varje uttalande är en ny kris
Jag tycker det är skrattretande hur vänstersidan ser varje diskussion som en spricka i den nya regeringen. Det är kris, det är kaos, gud vet allt, hör ni inte vad dumt det låter? Nu senast gällde det Anders Borgs uttalande om försvarsbudgeten.
På bloggen http://www.oppositionen.se/ skriver man:
“Man frågar sig hur långt denna kris bär? Vem får ge vika, Anders Borg eller Mikael Odenberg? Jag tror att Borg, som en av arkitekterna bakom de så kallade ”Nya moderaterna” står starkare än Odenberg vid vägs ände”.
Jag är helt övertygad om att de kommer överens om hur mycket som är rimligt att spara in på det svenska försvaret. Det är ingen kris, det är en vanlig diskussion. Det är väl bra? Att man har lite olika uppfattningar inom regeringen och inom partierna måste väl vara positivt.
Anders Borg får sig dessutom en känga i en del inlägg pga att han inte till punkt och pricka följer det egna partiets program. Jag tycker det är bra med politiker som vågar uttala sina egna åsikter. Det visar på kurage och ett äkta engagemang att vilja lösa de samhällsproblem vi står inför. Såna politiker borde det finnas betydligt fler av i sverige.
På bloggen http://www.oppositionen.se/ skriver man:
“Man frågar sig hur långt denna kris bär? Vem får ge vika, Anders Borg eller Mikael Odenberg? Jag tror att Borg, som en av arkitekterna bakom de så kallade ”Nya moderaterna” står starkare än Odenberg vid vägs ände”.
Jag är helt övertygad om att de kommer överens om hur mycket som är rimligt att spara in på det svenska försvaret. Det är ingen kris, det är en vanlig diskussion. Det är väl bra? Att man har lite olika uppfattningar inom regeringen och inom partierna måste väl vara positivt.
Anders Borg får sig dessutom en känga i en del inlägg pga att han inte till punkt och pricka följer det egna partiets program. Jag tycker det är bra med politiker som vågar uttala sina egna åsikter. Det visar på kurage och ett äkta engagemang att vilja lösa de samhällsproblem vi står inför. Såna politiker borde det finnas betydligt fler av i sverige.
lördag, augusti 11, 2007
På tal om direktörernas feta löner
Du äger ett företag. Ett litet, litet företag med 3-4 anställda som succesivt ökar till 15-20 anställda.
Det har tagit dig 10-tals år att komma dit du är idag. Många långa år med tonfisk och pasta som stående inslag på menyn. Många långa år med ont i magen i slutet på månaden när du ska se om pengarna räcker till hyran. Många långa år där du jobbade dubbla skift för att klara av de åtagande du hade tagit dig an. Många långa år med ständig oro om du får behålla dina kunder. Många långa år med ett ständigt jagande av nya uppdrag för att få verksamheten att gå runt.
SÅ... äntligen börjar det lossna. Verksamheten börjar generera ett resultat som gör att du vågar anställa. DET är ett jättestort steg för en småföretagare och ett kvitto på att allt det slit som du lagt ned på ditt företag har varit värt mödan.
Nu börjar en nytt liv... som arbetsgivare. En arbetsgivare ska hålla sig ajour med alla de regler som gäller för sina arbetstagare. Arbetstidslagen, arbetsmiljölagen, lagen om anställningsskydd, kollektivavtal etc etc. Det finns hur många regler som helst att förhålla sig till. Det är en delikat uppgift att kunna dessa och dessutom hålla sig ajuor med vilka förändringar som gäller samtidigt som man, tillsammans med sina nya medarbetare, måste finnas kvar "på golvet" för att verksamheten ska fortsätta gå runt.
En småföretagare har givetvis inte råd med någon administrativ personal. En småföretagare är både arbetare, VD, Personalchef, Kvalitetschef, Produktionschef och Arbetsledare på en gång. En småföretagare ska ta sig an ev reklamationer samtidigt som han ska ha koll på och upprätta sjukstatistik och genomföra rehabiliteringsutredning, sköta löneutbetalningarna och annat smått och gott.
Vad jag menar med detta är egentligen inte att man ska tycka synd om småföretagaren, även om jag faktiskt gör det många gånger, utan att man ska försöka sätta sig in i hans roll och se på saker och ting från hans perspektiv.
Det borde vara självklart att DU t.ex. får bestämma vem och vilka som ska jobba på DITT företag. Det borde vara självklart att om orderingången minskar och du måste göra dig av med folk att DU ska få bestämma vilka som ska få vara kvar.
Tyvärr så får du inte bestämma detta själv. Tyvärr så finns det regler som gör att du inte kan fatta dessa beslut själv. Även om du läser in dig på reglerna och försöker följa dem så är det ändå inte säkert att facket vill ha det på exakt det sättet. Du är beroende av facket goda vilja...
Det har tagit dig 10-tals år att komma dit du är idag. Många långa år med tonfisk och pasta som stående inslag på menyn. Många långa år med ont i magen i slutet på månaden när du ska se om pengarna räcker till hyran. Många långa år där du jobbade dubbla skift för att klara av de åtagande du hade tagit dig an. Många långa år med ständig oro om du får behålla dina kunder. Många långa år med ett ständigt jagande av nya uppdrag för att få verksamheten att gå runt.
SÅ... äntligen börjar det lossna. Verksamheten börjar generera ett resultat som gör att du vågar anställa. DET är ett jättestort steg för en småföretagare och ett kvitto på att allt det slit som du lagt ned på ditt företag har varit värt mödan.
Nu börjar en nytt liv... som arbetsgivare. En arbetsgivare ska hålla sig ajour med alla de regler som gäller för sina arbetstagare. Arbetstidslagen, arbetsmiljölagen, lagen om anställningsskydd, kollektivavtal etc etc. Det finns hur många regler som helst att förhålla sig till. Det är en delikat uppgift att kunna dessa och dessutom hålla sig ajuor med vilka förändringar som gäller samtidigt som man, tillsammans med sina nya medarbetare, måste finnas kvar "på golvet" för att verksamheten ska fortsätta gå runt.
En småföretagare har givetvis inte råd med någon administrativ personal. En småföretagare är både arbetare, VD, Personalchef, Kvalitetschef, Produktionschef och Arbetsledare på en gång. En småföretagare ska ta sig an ev reklamationer samtidigt som han ska ha koll på och upprätta sjukstatistik och genomföra rehabiliteringsutredning, sköta löneutbetalningarna och annat smått och gott.
Vad jag menar med detta är egentligen inte att man ska tycka synd om småföretagaren, även om jag faktiskt gör det många gånger, utan att man ska försöka sätta sig in i hans roll och se på saker och ting från hans perspektiv.
Det borde vara självklart att DU t.ex. får bestämma vem och vilka som ska jobba på DITT företag. Det borde vara självklart att om orderingången minskar och du måste göra dig av med folk att DU ska få bestämma vilka som ska få vara kvar.
Tyvärr så får du inte bestämma detta själv. Tyvärr så finns det regler som gör att du inte kan fatta dessa beslut själv. Även om du läser in dig på reglerna och försöker följa dem så är det ändå inte säkert att facket vill ha det på exakt det sättet. Du är beroende av facket goda vilja...
fredag, augusti 10, 2007
Man klagar på orättvisa jobbavdrag
Tänk dig att tio personer går ut varje dag för att äta middag. Notan för de tio tillsammans hamnar på 1000 kr.
Om de delade upp notan på samma sätt som vi betalar skatter, skulle det bli ungefär så här: De första fyra - de fattigaste - skulle inte betala någonting; den femte skulle betala 10 kr; den sjätte skulle betala 30 kr; den sjunde 70 kr; den åttonde 120 kr; den nionde 180 kr. Den tionde personen - den rikaste - skulle betala 590 kr.
De bestämde sig för att betala notan på det viset.
De tio åt middag på restaurangen varje dag och kände sig nöjda med uppgörelsen, tills en dag, då ägaren till restaurangen gav dem rabatt. “Eftersom ni är så bra kunder,” sa han, “ger jag er 200 kr rabatt på era middagar.” Middag för tio skulle då bara kosta 800 kr. Gruppen ville fortfarande betala middagen på det sätt vi betalar skatter. Så de första fyra påverkades inte, de fick fortsätta äta gratis.
Men hur skulle de andra sex göra - de som betalade? Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin “beskärda del”? De sex personerna insåg att 200 kr delat med sex blir 33,33 kr. Men om de drog bort det från varje persons andel skulle den femte och sjätte personen få betalt för att äta.
Restaurangägaren föreslog då att det vore rättvist att reducera varje persons nota med ungefär jämt och han satte igång att räkna på de belopp varje person skulle betala. Resultatet blev att även den femte personen fick äta gratis, den sjätte fick betala 20 kr, den sjunde betalade 50 kr, den åttonde 90 kr, den nionde 120 kr, vilket lämnade den tionde personen med 520 kr istället för tidigare 590.
Alla sex personerna fick lägre pris än tidigare och de fyra första fick fortsätta äta gratis. Men plötsligt utanför restaurangen började personerna jämföra vad de sparat.
“Jag tjänade bara en tia av 200 kr”, började den sjätte personen. Han pekade på den tionde: “men han tjänade 70!”
“Precis”, sa den femte personen. “Jag sparade också bara en tia. Det är orättvist att han fick sju gånger så mycket som jag!”
“Det är sant!” skrek den sjunde personen. “Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara fick 20? De rika ska alltid få det bättre!”
“Vänta ett tag”, skrek de fyra första unisont. “Vi fick ju ingenting alls! Det här systemet utnyttjar de fattiga!”
De nio personerna omringade den tionde och gav honom stryk.
Nästa kväll kom inte han till middagen, så de nio andra satte sig ner och åt utan honom.
När notan kom in, upptäckte de något viktigt. Det fattades 520 kr.
Om de delade upp notan på samma sätt som vi betalar skatter, skulle det bli ungefär så här: De första fyra - de fattigaste - skulle inte betala någonting; den femte skulle betala 10 kr; den sjätte skulle betala 30 kr; den sjunde 70 kr; den åttonde 120 kr; den nionde 180 kr. Den tionde personen - den rikaste - skulle betala 590 kr.
De bestämde sig för att betala notan på det viset.
De tio åt middag på restaurangen varje dag och kände sig nöjda med uppgörelsen, tills en dag, då ägaren till restaurangen gav dem rabatt. “Eftersom ni är så bra kunder,” sa han, “ger jag er 200 kr rabatt på era middagar.” Middag för tio skulle då bara kosta 800 kr. Gruppen ville fortfarande betala middagen på det sätt vi betalar skatter. Så de första fyra påverkades inte, de fick fortsätta äta gratis.
Men hur skulle de andra sex göra - de som betalade? Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin “beskärda del”? De sex personerna insåg att 200 kr delat med sex blir 33,33 kr. Men om de drog bort det från varje persons andel skulle den femte och sjätte personen få betalt för att äta.
Restaurangägaren föreslog då att det vore rättvist att reducera varje persons nota med ungefär jämt och han satte igång att räkna på de belopp varje person skulle betala. Resultatet blev att även den femte personen fick äta gratis, den sjätte fick betala 20 kr, den sjunde betalade 50 kr, den åttonde 90 kr, den nionde 120 kr, vilket lämnade den tionde personen med 520 kr istället för tidigare 590.
Alla sex personerna fick lägre pris än tidigare och de fyra första fick fortsätta äta gratis. Men plötsligt utanför restaurangen började personerna jämföra vad de sparat.
“Jag tjänade bara en tia av 200 kr”, började den sjätte personen. Han pekade på den tionde: “men han tjänade 70!”
“Precis”, sa den femte personen. “Jag sparade också bara en tia. Det är orättvist att han fick sju gånger så mycket som jag!”
“Det är sant!” skrek den sjunde personen. “Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara fick 20? De rika ska alltid få det bättre!”
“Vänta ett tag”, skrek de fyra första unisont. “Vi fick ju ingenting alls! Det här systemet utnyttjar de fattiga!”
De nio personerna omringade den tionde och gav honom stryk.
Nästa kväll kom inte han till middagen, så de nio andra satte sig ner och åt utan honom.
När notan kom in, upptäckte de något viktigt. Det fattades 520 kr.
Det är upp till fackets goda vilja
Några tankar kring Centerns senaste utspel om arbetsrätten och kollektivavtalen.
De flesta seriösa arbetsgivare har för länge sedan insett fördelarna med kollektivavtal. MEN om arbetstagarna inte är intresserade av att vara med i facket kan man ju inte tvinga dem. Givetvis kan arbetsgivaren försöka "sälja in", men det är ju framförallt facket själva som ska försöka värva medlemmar till sin förening.
Facket har alldeles för stor makt idag. Jag hoppas, liksom många andra, att både reglerna för kollektivavtal och arbetsrätten kommer att ses över under mandatperioden. Arbetsrätten behöver moderniseras och förbättras. Förutsättningarna har drastiskt förändrats sedan arbetsrätten etablerades. Jag VET att det finns massa förändringar man kan göra som skulle innebära stora mervärden för både de anställda och arbetsgivarna. Låt oss titta på det gemensamt… utan några förutfattade meningar och utan partiglasögon.
Som tur är så är de flesta fackförbund smidiga och kan bortse från de regler som egentligen gäller. I nio fall av tio så döper man om en uppsägning pga personliga skäl till arbetsbrist eller något annat passande för att den uppsagde ska få a-kassa. Detta är det facket själva som tar initiativ till. Vad jag vill säga med det är att facket förmodligen också tycker att nuvarande regler är helt uppåt väggarna eftersom de själva vill frångå dem. Jag måste väl tycka att det är bra att det hela löser sig i en förhandling, men jag tycker det är hyckleri och dubbelmoral.
Framförallt är det omöjligt för en småföretagare att förhålla sig till detta. Han är hela tiden beroende av fackets GODA VILJA. Inga tydliga spelregler, inga klara förutsättningar för sin verksamhet.
DET är otrygghet, både för arbetsgivaren OCH framförallt för arbetstagarna !
De flesta seriösa arbetsgivare har för länge sedan insett fördelarna med kollektivavtal. MEN om arbetstagarna inte är intresserade av att vara med i facket kan man ju inte tvinga dem. Givetvis kan arbetsgivaren försöka "sälja in", men det är ju framförallt facket själva som ska försöka värva medlemmar till sin förening.
Facket har alldeles för stor makt idag. Jag hoppas, liksom många andra, att både reglerna för kollektivavtal och arbetsrätten kommer att ses över under mandatperioden. Arbetsrätten behöver moderniseras och förbättras. Förutsättningarna har drastiskt förändrats sedan arbetsrätten etablerades. Jag VET att det finns massa förändringar man kan göra som skulle innebära stora mervärden för både de anställda och arbetsgivarna. Låt oss titta på det gemensamt… utan några förutfattade meningar och utan partiglasögon.
Som tur är så är de flesta fackförbund smidiga och kan bortse från de regler som egentligen gäller. I nio fall av tio så döper man om en uppsägning pga personliga skäl till arbetsbrist eller något annat passande för att den uppsagde ska få a-kassa. Detta är det facket själva som tar initiativ till. Vad jag vill säga med det är att facket förmodligen också tycker att nuvarande regler är helt uppåt väggarna eftersom de själva vill frångå dem. Jag måste väl tycka att det är bra att det hela löser sig i en förhandling, men jag tycker det är hyckleri och dubbelmoral.
Framförallt är det omöjligt för en småföretagare att förhålla sig till detta. Han är hela tiden beroende av fackets GODA VILJA. Inga tydliga spelregler, inga klara förutsättningar för sin verksamhet.
DET är otrygghet, både för arbetsgivaren OCH framförallt för arbetstagarna !
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
