Säg aldrig... vad var det jag sa

Man ska aldrig säga... vad var det jag sa.
Det är bara personer med brist på självfötroende som behöver hävda sig på det sättet ;)
Folk minns det ändå, även om du inte nämner det. Om du själv kan låta bli att säga de där orden när du haft rätt, så framstår du som ändå bättre i den andres ögon. Inte nog med att du hade rätt... du verkar vara ganska van med att få rätt... eftersom du inte nämner det varje gång :)

Kajsa utan medalj

Kajsa Bergqvist är än så länge regerande världsmästare, men hur länge till?

Jag har inte några stora förväntningar inför dagen höjdhoppsfinal. Går man efter årsbästa-listan så blir inte Kajsa bättre än fyra. Alltså ingen medalj i år. Hoppas jag har fel.

Hon säger iofs att kraften finns där. Hon känner sig i bra form. Fungerar bara tekniken som den ska så kan det hända stora ting i finalen.

Vi håller tummarna !

I tryckfrihetens namn

Jag är så trött på tidningars och medias makt i samhället. Media styr den politiska dagordningen utan att någon ifrågasätter. Media kan bete sig i stort sett hur som helst utan att någon reagerar.

Medias rubriker och säljande artiklar sårar, förödmjukar och kränker människor utan pardon. Detta tillvägagångsätt får fortgå utan att någon behöver ta ansvar för vad de ställer till med.

Media skapar konflikt mellan människor, mellan grupper och oro mellan stater i världen.

Jag tycker detta är fördjävligt. Jag känner hat och hämndlystnad inför fenomenet.

Jag älskar Susanna Kallur

Jag såg verkligen fram emot VM i friidrott. Jag såg framför mig hur det svenska gänget skulle fixa minst lika många medaljer som vi blivit bortskämda med de senaste åren.
Jag hade för stora förväntningar. VI hade för stora förväntningar, för jag vet att många med mig har resonerat på samma sätt.

Om man utgår från de enorma förväntningar som vi haft är det egentligen bara Carro som presterat tillräckligt bra så här långt i VM, men så är det givetvis inte. Det finns många fler kämpar som slått både personliga och svenska rekord och det måste ju betraktas som mycket bra.

Jag måste erkänna att jag bara älskar Susanna Kallur, hon gjorde trots allt ett fantastiskt VM även om hon inte fick med sig någon medalj. Hennes personlighet och utstrålning gör mig alldeles knäsvag. Hon visar känslor och jag älskar sådana människor. TV-bilderna med Kallur efter finalen blev bara för mycket, de var så känslosamma att jag började gråta med henne. Kunde inte stoppa tårarna... ville inte stoppa tårarna.

Ett fasligt rännande på toa

Idag har jag varit hemma från jobbet pga magsjuka. Det började först med lite magsjuka light i söndags vilket gjorde att jag trodde det var något olämligt jag ätit, men sedan blev det värre och värre under måndagen och i natt har jag kräkts som en kalv.

I detta nu har jag faktiskt inte spytt på några timmar, men jag har heller inte vågat äta något ännu. Vi får se vad som händer efter det? Bara jag inte spyr under natten eller i morgon så kommer jag att åka till jobbet även om jag har kvar diarren. Eller finns det fortsatt risk för att jag smittar ned mina arbetskompisar?

Hårdare tag mot utbrända?

Måste säga att jag är kluven till Socialstyrelsens nya riktlinjer för sjukskrivning av personer med utmattningssyndrom och depression. Är detta ytterligare ett exempel på hur regeringen nu stramar åt för alla människor pga att vissa har utnyttja systemet.

Jag är medveten om att något måste göras, men är tveksam på om inte detta trots allt är i tuffaste laget. Jag är framför allt rädd för att människor som verkligen är sjuka och som behöver en sjukskrivning för att återhämta sig nu ska vägras detta och istället tvingas tillbaks till jobbet utan pardon.

Enligt DN:s artikel står det att måttlig eller allvarlig depression även fortsättningsvis ska vara tillräckligt för sjukskrivning i 3-6 månader. Lindrig depression ska dock ej kunna generera sjukskrivning vilket kanske är riktigt? Man får nog pallra sig iväg till jobbet även om man är lite deppig eller ledsen.

Vad gäller utmattningssyndrom kan en person endast sjukskrivas om hon eller han har betydande sömnsvårigheter och då initialt 3 veckor, och efter etablerad åtgärdsplan gradvis återgång i arbetet inom 12 veckor.

Om läkarna med hjälp av dessa riktlinjer kan urskilja de verkligt sjuka från bluffsjuklingarna (som stannar hemma för att de har fått en buse i näsan) så är det här ett bra förslag. Jag ställer mig dock tveksam till om så blir fallet?

Framför allt är jag rädd för att allmänheten, gemene man, efter detta kanske kommer att göra egna tolkningar att all psykisk ohälsa är flum, inbillning, ingen riktig sjukdom. Det kommer isåfall göra livet ändå kämpigare för alla de människor lider alla helvetes kval och som redan idag har stora problem med att få acceptans för sin sjukdom och känna delaktighet i samhället.

Jag är som sagt kluven inför detta, jag vet inte exakt vad jag ska tycka om förslaget ännu. Dock tror jag generellt sett att korta sjukskrivningar med gradvis återgång i arbetet, kombinerat med annan rehabilitering, är positivt i de flesta fall... för de flesta människor.

Varje uttalande är en ny kris

Jag tycker det är skrattretande hur vänstersidan ser varje diskussion som en spricka i den nya regeringen. Det är kris, det är kaos, gud vet allt, hör ni inte vad dumt det låter? Nu senast gällde det Anders Borgs uttalande om försvarsbudgeten.

På bloggen http://www.oppositionen.se/ skriver man:
“Man frågar sig hur långt denna kris bär? Vem får ge vika, Anders Borg eller Mikael Odenberg? Jag tror att Borg, som en av arkitekterna bakom de så kallade ”Nya moderaterna” står starkare än Odenberg vid vägs ände”.

Jag är helt övertygad om att de kommer överens om hur mycket som är rimligt att spara in på det svenska försvaret. Det är ingen kris, det är en vanlig diskussion. Det är väl bra? Att man har lite olika uppfattningar inom regeringen och inom partierna måste väl vara positivt.

Anders Borg får sig dessutom en känga i en del inlägg pga att han inte till punkt och pricka följer det egna partiets program. Jag tycker det är bra med politiker som vågar uttala sina egna åsikter. Det visar på kurage och ett äkta engagemang att vilja lösa de samhällsproblem vi står inför. Såna politiker borde det finnas betydligt fler av i sverige.

På tal om direktörernas feta löner

Du äger ett företag. Ett litet, litet företag med 3-4 anställda som succesivt ökar till 15-20 anställda.

Det har tagit dig 10-tals år att komma dit du är idag. Många långa år med tonfisk och pasta som stående inslag på menyn. Många långa år med ont i magen i slutet på månaden när du ska se om pengarna räcker till hyran. Många långa år där du jobbade dubbla skift för att klara av de åtagande du hade tagit dig an. Många långa år med ständig oro om du får behålla dina kunder. Många långa år med ett ständigt jagande av nya uppdrag för att få verksamheten att gå runt.

SÅ... äntligen börjar det lossna. Verksamheten börjar generera ett resultat som gör att du vågar anställa. DET är ett jättestort steg för en småföretagare och ett kvitto på att allt det slit som du lagt ned på ditt företag har varit värt mödan.

Nu börjar en nytt liv... som arbetsgivare. En arbetsgivare ska hålla sig ajour med alla de regler som gäller för sina arbetstagare. Arbetstidslagen, arbetsmiljölagen, lagen om anställningsskydd, kollektivavtal etc etc. Det finns hur många regler som helst att förhålla sig till. Det är en delikat uppgift att kunna dessa och dessutom hålla sig ajuor med vilka förändringar som gäller samtidigt som man, tillsammans med sina nya medarbetare, måste finnas kvar "på golvet" för att verksamheten ska fortsätta gå runt.

En småföretagare har givetvis inte råd med någon administrativ personal. En småföretagare är både arbetare, VD, Personalchef, Kvalitetschef, Produktionschef och Arbetsledare på en gång. En småföretagare ska ta sig an ev reklamationer samtidigt som han ska ha koll på och upprätta sjukstatistik och genomföra rehabiliteringsutredning, sköta löneutbetalningarna och annat smått och gott.

Vad jag menar med detta är egentligen inte att man ska tycka synd om småföretagaren, även om jag faktiskt gör det många gånger, utan att man ska försöka sätta sig in i hans roll och se på saker och ting från hans perspektiv.

Det borde vara självklart att DU t.ex. får bestämma vem och vilka som ska jobba på DITT företag. Det borde vara självklart att om orderingången minskar och du måste göra dig av med folk att DU ska få bestämma vilka som ska få vara kvar.

Tyvärr så får du inte bestämma detta själv. Tyvärr så finns det regler som gör att du inte kan fatta dessa beslut själv. Även om du läser in dig på reglerna och försöker följa dem så är det ändå inte säkert att facket vill ha det på exakt det sättet. Du är beroende av facket goda vilja...

Man klagar på orättvisa jobbavdrag

Tänk dig att tio personer går ut varje dag för att äta middag. Notan för de tio tillsammans hamnar på 1000 kr.

Om de delade upp notan på samma sätt som vi betalar skatter, skulle det bli ungefär så här: De första fyra - de fattigaste - skulle inte betala någonting; den femte skulle betala 10 kr; den sjätte skulle betala 30 kr; den sjunde 70 kr; den åttonde 120 kr; den nionde 180 kr. Den tionde personen - den rikaste - skulle betala 590 kr.
De bestämde sig för att betala notan på det viset.

De tio åt middag på restaurangen varje dag och kände sig nöjda med uppgörelsen, tills en dag, då ägaren till restaurangen gav dem rabatt. “Eftersom ni är så bra kunder,” sa han, “ger jag er 200 kr rabatt på era middagar.” Middag för tio skulle då bara kosta 800 kr. Gruppen ville fortfarande betala middagen på det sätt vi betalar skatter. Så de första fyra påverkades inte, de fick fortsätta äta gratis.
Men hur skulle de andra sex göra - de som betalade? Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin “beskärda del”? De sex personerna insåg att 200 kr delat med sex blir 33,33 kr. Men om de drog bort det från varje persons andel skulle den femte och sjätte personen få betalt för att äta.

Restaurangägaren föreslog då att det vore rättvist att reducera varje persons nota med ungefär jämt och han satte igång att räkna på de belopp varje person skulle betala. Resultatet blev att även den femte personen fick äta gratis, den sjätte fick betala 20 kr, den sjunde betalade 50 kr, den åttonde 90 kr, den nionde 120 kr, vilket lämnade den tionde personen med 520 kr istället för tidigare 590.

Alla sex personerna fick lägre pris än tidigare och de fyra första fick fortsätta äta gratis. Men plötsligt utanför restaurangen började personerna jämföra vad de sparat.
“Jag tjänade bara en tia av 200 kr”, började den sjätte personen. Han pekade på den tionde: “men han tjänade 70!”
“Precis”, sa den femte personen. “Jag sparade också bara en tia. Det är orättvist att han fick sju gånger så mycket som jag!”
“Det är sant!” skrek den sjunde personen. “Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara fick 20? De rika ska alltid få det bättre!”
“Vänta ett tag”, skrek de fyra första unisont. “Vi fick ju ingenting alls! Det här systemet utnyttjar de fattiga!”

De nio personerna omringade den tionde och gav honom stryk.

Nästa kväll kom inte han till middagen, så de nio andra satte sig ner och åt utan honom.
När notan kom in, upptäckte de något viktigt. Det fattades 520 kr.

Det är upp till fackets goda vilja

Några tankar kring Centerns senaste utspel om arbetsrätten och kollektivavtalen.

De flesta seriösa arbetsgivare har för länge sedan insett fördelarna med kollektivavtal. MEN om arbetstagarna inte är intresserade av att vara med i facket kan man ju inte tvinga dem. Givetvis kan arbetsgivaren försöka "sälja in", men det är ju framförallt facket själva som ska försöka värva medlemmar till sin förening.

Facket har alldeles för stor makt idag. Jag hoppas, liksom många andra, att både reglerna för kollektivavtal och arbetsrätten kommer att ses över under mandatperioden. Arbetsrätten behöver moderniseras och förbättras. Förutsättningarna har drastiskt förändrats sedan arbetsrätten etablerades. Jag VET att det finns massa förändringar man kan göra som skulle innebära stora mervärden för både de anställda och arbetsgivarna. Låt oss titta på det gemensamt… utan några förutfattade meningar och utan partiglasögon.

Som tur är så är de flesta fackförbund smidiga och kan bortse från de regler som egentligen gäller. I nio fall av tio så döper man om en uppsägning pga personliga skäl till arbetsbrist eller något annat passande för att den uppsagde ska få a-kassa. Detta är det facket själva som tar initiativ till. Vad jag vill säga med det är att facket förmodligen också tycker att nuvarande regler är helt uppåt väggarna eftersom de själva vill frångå dem. Jag måste väl tycka att det är bra att det hela löser sig i en förhandling, men jag tycker det är hyckleri och dubbelmoral.
Framförallt är det omöjligt för en småföretagare att förhålla sig till detta. Han är hela tiden beroende av fackets GODA VILJA. Inga tydliga spelregler, inga klara förutsättningar för sin verksamhet.

DET är otrygghet, både för arbetsgivaren OCH framförallt för arbetstagarna !

Jag saknar Fredrik Reinfeldt

Varför är det så tyst? Varför är alliansen så försiktig? Varför är Fredrik Reinfeldt så frånvarande? Under Almedalsveckan var det fyra partier som var för sig framförde sina åsikter. Jag saknade aliansen. Jag saknade framför allt Fredrik Reinfeldt.

Mona Sahlin, Lars Ohly och Anja Lundby Wedin med flera får trumma ut sin skrämselpropaganda om systemskifte och nedrustad välfärd näst intill oemotsagda.

Vart finns du Reinfeldt? Vågar du inte ta debatten? Saknar du argument? Hur länge ska du vänta? Kanske till år 2010 då det är val igen?

Jag och många andra röstade på alliansen pga att ni var på tårna, ni ville verkligen ta tag i de problem som svenska folket också upplevde som problem. Ni gjorde en verklighetsbeskrivning som kändes mycket riktig i förhållande till den verklighetsbeskrivning som Sossarna åstadkom.

Men ni verkar inte vara på tårna längre, vad kommer det sig, jag förstår inte? Det räcker inte med att ministrarna själva får uttala sig om t.ex. de höjda avgifterna för a-kassan och andra känsliga förändringar som kan vara svåra att se som direkta förbättringar om man inte kan se helheten av regeringens politik. Det är bra att du visar förtroende för dina ministrar men du glömmer bort att det är du som är satt att leda regeringen. En ledare behöver ofta understödja sina mannar utan att för den skull ta över deras arbete. Det ger bilden av en trygg och samlad organisation som har allt under full kontroll.

Sahlin får för stort spelrum och hon är klok nog att utnyttja det.

Det är inte alla som ignorerar det hon säger även om hon inte har kommit med nån ny politik. Det har skapats en onödig oro i sverige om att den svenska modellen kommer att försvinna, att allianspolitiken bara gynnar de redan rika, att den nya regeringen inte bryr sig om de mest utsatta. Sahlin pratar om rättvisa och solidaritet och hon gör det bra.

Detta måste mötas upp av en samlad allians där högste hönset, Reinfeldt, uttalar sig så att folk förstår att det inte finns anledning till oro. Det går som planerat. De förändringar som görs är de förändringar som svenska folket sade ja till. Regeringen bryr sig om de människor som har det svårt... Regeringen kommer inte att montera ned välfärden.

Jag tycker att Borg och de flesta andra i regeringen gör ett bra jobb, men det räcker tyvärr inte om inte Reinfeldt stöttar upp sina ministrar.

Fredrik... vänta inte till 2010... då är det för sent. Dina ministrar behöver support från dig redan idag. Dina väljare förväntar sig ett större engagemang och tydligare ledarskap redan NU !

Eller gjorde vi fel som röstade på dig?

Visby och Almedalsveckan

Det blev Visby och Almedalen även i år. Hyrde en fin 3:a alldeles utanför Östercentrum med allt man kunde önska sig. Det fanns kabeltv och dator med internet och Piano. Fick dessutom låna en cykel av den mycket trevliga tjejen som hyrde ut lägenheten så jag kunde känna mig lite nyttig genom att vissa dagar cykla ned till visby.

Första kvällen blev dock lite pinsam då jag "råkade" sitta sönder soffan i vardagsrummet. Som ni kanske vet vid det här laget är jag inte någon direkt fjäderlätt person varvid soffan gav med sig vid första sittningen och jag blev tvungen att ringa min hyresvärd redan efter några timmar. Hon skrattade gott och sa att det inte var någon fara eftersom soffan var gammal och dessutom var provisoriskt lagad sedan tidigare. Jag behövde inte känna dåligt samvete och hon skulle fixa någon som lagade soffan kommande dag.

Det var en härlig vecka där jag kunde ägna mig åt det jag är intresserad av... nämligen politik, varvat med avkopplande stunder i solen då den behagade lysa. Det blev iallafall två soldagar då jag kunde åka ut till stranden och bara ligga och gassa. Skönt !

Under politikerveckan är det givetvis mest politiker, lobbyister och journalister på plats, men jag tycker det verkar som om det blir fler och fler vanliga människor som liksom jag bara är där för att lyssna, lära och kanske till och med få möjlighet att framföra sina åsikter till personer som kan göra skillnad. Det är kul. Det är Demokrati.

Bloggen lever än...

De få gånger då jag har lite inspiration att gå in och skriva i min blogg så har jag glömt bort lösenordet. Den här gången har jag dock antecknat det på ett säkert ställe så att jag förhoppningsvis kommer in snabbare nästa gång. Ser att senaste inlägget gjordes i Januari, ett halvår sedan. Det var länge sedan... men Bloggen är iallafall fortfarande vid liv...

Mitt liv som Bert

Funderar på om jag ska gå och lägga mig eller om jag ska läsa en bok först. Inatt somnade jag inte förrän kl 02.30 och var därför väldigt trött när jag steg upp i morse kl 5.30. Jag gjorde misstaget att gå och lägga mig trots att jag egentligen inte hade hunnit bli speciellt sömnig. Ikväll ska jag därför inte ha så bråttom i säng.

Fick en bok i julklapp, Mitt liv som Bert, som jag ska läsa nu. Kan nog säkert vara en intressant bok. Bertan är onekligen en väldigt speciell person som man inte kan annat än le åt. Antingen älskar man honom eller hatar honom, själv diggar jag honom skarpt. Det verkar vara en mycket ärlig person som faktiskt bryr sig om människor, vilket många har svårt att tro.

Sedan måste man ju beundra hans talang när det gäller att driva saker framåt. Det är en praktisk person som får saker att hända. Han är en av de entreprenörer man pratade så mycket om under valrörelsen.

Det bidde politik istället

Jag sitter och funderar på vad jag ska skriva om. Egentligen tänkte jag skriva om en mycket tragisk händelse som inträffade den 3 december 2006, men jag känner att jag inte orkar det ännu, känner att det är för nära inpå, känner FÖR starka känslor. Trodde att skrivandet kunde vara ett sätt att bearbeta sorgen på, men det går inte, det får bli längre fram.

Istället hoppar jag över till politik. Det har ju varit val i sverige och vi har äntligen fått en ny regering. Ja, jag röstade faktiskt borgerligt, vill dock inte avslöja exakt vilket parti. En ny regering som har rivstartat med stenhårt jobb för att driva igenom det dom lovade inför valet. Det jag inte förstår det är hur förvånade alla människor är över förändringarna som skett eller kommer att ske. Har inte folk fattat vad dom röstat på? Alliansen sa ju under hela valrörelsen att dom tänker arbeta för en mer jobbskapande politik, att dom tänker höja avgiften till a-kassan och att ersättningsnivåerna kommer att bli något lägre samtidigt som man kommer att sänka skatten på arbete. Allt för att det ska löna sig att arbeta. Parallellt med detta vill man förenkla och förbättra för företagen genom sänkta arbetsgivaravgifter så att de motiveras att börja anställa människor igen. Denna politik kan ju inte komma som någon överaskning för någon, ändå klagar folk på hur eländigt det blivit, även en del som röstat blått. Det mest egendomliga är att man klagar innan man vet hur resultatet kommer att bli. Den 25 januari kommer alla som har ett arbete att få lägre skatt, då kanske det klarnar lite för folk att det här inte blir så tokigt iallafall. Det jag själv tycker ska bli mest spännande att följa är om regeringen verkligen klarar att få fram alla de jobb som dom har lovat innan mandatperioden är över. DET kommer att bli avgörande för framtiden.

Äntligen hittade jag hem

Äntligen kom jag på lösenordet till min egen blogg. Har suttit i två timmar nu och provat med massa tänkbara lösenord och användarnamn utan att lyckas speciellt bra. Men nu, äntligen, skönt !

Detta är ju om något, ett tecken på att jag varit frånvarande för länge :) men nu är jag tebax back in town.

Slut på semestern

Glider in en snabbis innan jag kvistar ner till affären. Måste köpa lite mat för kylen är nästan tom. Jag lovade att jag skulle skriva vad jag gjort på semestern, men har för mycket ågren för att semestern är slut, så jag kan inte skriva just nu. Jag lovar, det kommer... den som väntar på nåt gott...

Ett kärt återseende

Nu var det väldigt lång tid sedan jag var här på min Blogg. Det var vid ungefär den här tiden förra året som jag startade bloggen och i oktober -05 gjorde jag min senaste uppdatering. Jag vet, jag borde skämmas, jag är ingen bra bloggare den saken är säker. Hur som helst så är jag här igen och har fått tillbaks lite skrivlust efter ett långt uppehåll. Sitter just nu och räknar ned dagarna inför den stundande jobbstarten. Ja, suck, nu är det bara två dagar kvar på min semester och det knyter sig i magen när jag tänker på hur fort tiden gått under dessa fyra veckor.

Hur som helst så tycker jag det är roligt att ses igen och jag återkommer med lite info om vad jag har gjort på min semester. Bl.a har jag varit på Gotland under Almedalsveckan igen vilket var hur kul som helst. Vi skrivs snart igen...

//Peppe

Vägning V 42 - upp 1,4 kg

I tordags träffades vi i tjockisklubben efter en veckas förskjutning pga av älgjakten. Nu var det faktiskt många som hade gått ner. Rekordet slogs av PS som faktiskt gått ner hela 3 kg sedan förra vägningen för 3 veckor sedan. Till saken hör att han dessförinnan legat ganska stadigt på samma vikt, vilket gjorde oss alla förvånade. Han hade inte motionerat speciellt mycket mer än tidigare. Däremot hade han slarvat med maten senaste tiden, vilket kanske inte är så bra. Känns ju iofs skönt för mig, att man inte är ensam, även om jag tvärtom bara går upp i vikt när jag slarvar.

Jag hade återigen gått upp - 1,4 kg - till 128,4 kg.

Jag var inte så förvånad men det var pinsamt att behöva förklara mig inför gruppen. Visst är det roligt när chefen misslyckas, det tyckte nog de flesta, men med glimten i ögat givetvis.
Jag ska försöka komma igång med de rutinerna jag hade innan semestern. Då fungerade det bra, jag gick ned ca 1 kg per vecka, vilket är bra för mig. Inte för fort, utan stilla och långsamt, så att jag hinner med.
Då åt jag bättre på dagtid så att jag inte var så hungrig på kvällen och försökte åtminstonde komma mig ut på en promenad per vecka.

Jag ska försöka att under året få hit vår sjukgymnast på företagshälsovården. Tänkte att han ska få ha en föreläsning för oss i tjockisklubben om kost och motion, som han är expert på. Tror det behövs något sådant nu på hösten då det mesta känns lite besvärligare än på sommarhalvåret.

Grymhet utan gräns

Läser just nu "Utan nåd - grymhet utan gräns", en bok av Pelle Svensson, fd försvarsadvokat. Han berättar om trippelmordet i Åmsele. Den bisarra sanningen om mordnatten då Juha Valjakkala brutalt mördade familjen Nilsson, pappan, mamman och deras son Fredrik 15 år. Hur han tvingade ner både pappan och pojken på knä och dödade dom med ett skott i huvudet från ett par meters håll, med ett avsågat hagelgevär. Hur han senare slog ihjäl mamman som råkade komma till området efter hon hört de två skotten och anat det värsta.

Upprinnelsen till denna tragiska händelse är en cykelstöld. Juha och hans flickvän själ en cykel och råkar hitta den hos familjen Nilsson. Fredrik 15 år, som varit på sin första ungdomsdans råkar vara vaken där på natten, kl 02.00, och upptäcker "tyvärr" tjuvarna och springer in och väcker pappan. Pappan och sonen hoppar in i bilen och förföljer tjuvarna. Efter några kilometer hittar dom cykeln men nöjer sig inte med detta utan fortsätter letandet i syfte att fånga in tjuvarna.

De trodde ju bara det var en simpel cykeltjuv... Inte en bestialisk mördare...

Den stora frågan Pelle Svensson ställer till läsaren och säg själv är: Ska de värsta brottslingarna som dömts till livstids fängelse kunna få nåd? Kan vi nånsin förlåta det oförlåtliga?